« Nordiska Kungasagor » Snorri Sturluson

Kring namn som Olav Tryggvason, Harald Hårfager och Ingjald Illråde står en strålglans av hjältemod sprunget ur vikingafärder i fjärran land. Mången ynglings pulsar har bultat hårdare vid läsningen om slaget vid Svolder eller Ynglingaättens bedrifter. I Snorres Nordiska gudasagor möter vi dem alla, de sägenomspunna vikingarna: de maktlystna kungarna och hövdingarna ur vår nordiska historia. Snorre Sturlusons bedrift att på 1200–talet samla och i skrift berätta för eftervärlden om vår gemensamma nordiska historia är en lysande litterär prestation. Ur sagorna stiger fram enskilda personer — inte bara kungar — vars öden skildras med diktarens inlevelse som delvis gör berättelsen till stor litteratur. Detta sällsamma arv från nordisk medeltid, som i handskrifter börjar med orden: Kringla hemsins — världsrundeln, är bland de viktigaste i vår litteratur. Det är en stor författare vi möter i Snorre Sturluson. Om Ynglingasagan kan te sig en aning torftig kan det bero på att Snorre enbart hade att hålla sig till skaldekväden. I de senare sagorna flyter berättelsen med must och märg. Att ur samtida hörsägner och knapphändiga handskrifter skapa ett sammanhängande verk med historiska och litterära kvaliteter är märkligt. Ur detta verk har mången författare hämtat stoff och inspiration.